SMAD Buteljeringar Provning 89

Bakgrund till att klubben startade med egna buteljeringar

Start 2003

Varför?

Vi i styrelsen har ofta pratat om fördelen med att vara med i en whiskyklubb, men jag antar att det gäller alla medlemmar i sina kontakter med bekanta personer. Det är väl därför som klubben växer hela tiden.

Man får möjlighet att prova whisky i prislägen som man kanske inte skulle tänka på att köpa flaskor av, i synnerhet inte utan att prova dessa först. Styrelsens roll är också att fortsätta utveckla klubben, det får inte bli för mycket rutin då riskerar vi att klubben dör, sakta men säkert. Skotska provningsledare är ett exempel på sådan utveckling.

Då diskussionerna om egna buteljeringar kom upp hade vi för ögonen att skapa ytterligare ett mervärde för klubbens medlemmar, dels att få tillgång till unika flaskor men också att stärka klubbkänslan genom unika aktiviteter. Vi har något gemensamt som skiljer oss från andra whiskyklubbar. Att erbjuda andelar i Arranfatet blev en annan aktivitet i samma anda.

När väl besluten tagits så har kontakt tagits med andra klubbar som möjligen skulle ha erfarenhet av liknande aktiviteter. Fanns ingen eller liten erfarenhet.

Val av leverantör

Inga möjligheter att få OB-buteljeringar

Återstår svenska importörer eller Independent Bottlers

Enklast att börja med importörer.

Första val var Symposion genom Thomas Kuttanen

Vi fick ett antal prover och valde

Mortlach 1990, butelj 2003, 13 YO, 2nd fill sherry, 43%, Symposion 150 fl

Ett Speysidedestilleri i Dufftown, faktiskt det äldsta, startade 1823, av de 7 st som finns där idag. Nr 2 blev Glenfiddich drygt 60 år senare.

Medelstort destilleri, ca 3 000 000 l, huvuddelen går till blended whisky, i huvudsak Johnnie Walker Black Label. Finns ganska få OB-buteljeringar på marknaden och det vägdes också in i valet.

Lite speciellt tillverkningsmetod. De har 3 wash stills och 3 spirit stills. Nr 3 körs i par. Från wash 1 och 2 körs 80 % till Spirit still 2 och 20% till spirit still 1, kallad Wee Withcie. Denna andel trippeldestilleras före middle cut. Man får alltså ut 3 olika New make som blandas.

Metoden kallas Partial tripple distillation, och är en variant av den teknik som Springbank och Benrinnes också använder.

Efter valet återstod att få fram en etikett och där tog vi hjälp av Ulf Carlsson, en medlem i klubben.

Det tog lite tid innan allt var tecknat men vi sålde 150 flaskor, alltså del av ett fat. Thomas tog hand om resten. Då man värderar volymen 150 flaskor skall vi komma ihåg att medlemstalet var bara hälften mot idag.

2004 blev det ingen buteljering men 2005 kom nästa erbjudande.

Tankarna att vända sig direkt till Skottland kom när bl a Per besökte Skottland tillsammans med Bernt och de besökte tastingroom hos Douglas Laing i Glasgow. Här fanns ett fantastiskt utbud av olika whisky. Efter hemkomsten togs kontakt och efter baklängesräkning vad whiskyn fick kosta fritt DL så fick vi ett antal förslag. Vi hade då uttryckt en önskan om några rökiga varianter och valet föll på Laphroaig.

Eftersom vi skulle köpa direkt från Skottland och DL har en svensk representant så blev det lite problem. De ville inte leverera med Douglas Laing etikett. Lösningen blev Glen Denny, en omskrivning av ett märke som togs fram för den taiwanesiske importören. Han ville ha sitt namn på etiketten och lite engelskt blev namnet Dennis. Douglas Laing döpte en whisky till Clan Denny och den såldes genom företaget Hunter Hamilton Company. En liten rolig sak är att taiwanesen sen inte köpte whiskyn men namnet fanns kvar och kunde användas för oss.

Totalt bokades det 181 flaskor.

Laphroaig 1987, buteljerad 2004, bourbon, 51%, Glen Denny, Hunter Hamilton 181 fl.

Detta Islay-destilleri är mycket bekant för klubbens medlemmar då det är ett av de destillerier som vi provat många whiskyn ifrån, vi har provat 13 olika hittills. .

Att vi valt kända destillerier beror dels på att proverna varit bra, men vi har också i någon mån vägt in att kända destillerier borde vara lättare att sälja.

Året efter, 2006, nyttjade vi åter igen DL och denna gång föll valet på ytterligare ett Islay-destilleri. Eftersom Port Ellen lades ner 1983 var det ganska klart att denna whisky aldrig blir billigare. Den har också fått status av lite kultwhisky, i alla fall om man gillar rökig whisky.

Port Ellen 1978, butelj 2006, 27 YO, refill butt nr 607, 51%, 372 fl, Glen Denny,

Så kom då 2007, året då vi skulle fira 10-årsjubileum. Naturligtvis skulle vi ha en jubileumsbuteljering och eftersom det sedan länge var klart att Frank McHardy skulle komma hit och leda en Springbank-provning försökte vi få till en Springbank-buteljering. I så fall tänkte vi oss en 10-åring som skulle passa till jubileet. Första kontakterna togs direkt med destilleriet men där var det tvärstopp. Nästa försök med Springbank gjordes hos DL men de hade inget att erbjuda. Därmed släpptes kopplingen till 10 år. Då vi inte fick en Springbank kunde vi lika gärna välja en äldre whisky. Vi fortsatte med kända destillerier.

Det blev en Highland Park 24YO. Denna gång hade Douglas Laing förståelse för att vi ville ha en speciell etikett som knöt an till det speciella tillfället och Ulf C. fick rycka in igen. Etiketten testades löpande av och godkändes av Douglas Laing.

Highland Park 1982, butelj 2007, 24YO, refill bourbon hogshead, 56,8%, DL, 150 fl,

Som med Laphroaig och Port Ellen tillhör Highland Park, också en ö-whisky från Orkney, de destillerier som vi ofta, eller kanske jag kan saga oftast, provat då vi använder HP 18YO som referenswhisky.

HP använder fortfarande en jämförelsevis hög andel sherryfat men vår buteljering är en refill bourbon hogshead.

2008 blev det ingen buteljering men arbetet påbörjades då för att få fram nästa erbjudande. Det visade sig vara svårare än vi trodde att komma fram. De som var med på provningen hösten 2007 som leddes av Stewart Laing kanske kommer ihåg att han sa: Köp all whisky ni kan nu, om 5 år har ni inte råd. Han fick rätt snabbare än så. De prover som vi fick från Douglas Laing tyckte vi inte var prisvärda. Detta beror kanske på den ökande efterfrågan som Stewart förutspådde och de kunde sälja sina bättre fat till högre priser på annat håll. De bedriver ju en affärsverksamhet så sådana beslut från deras sida får vi respektera. Ett annat skäl skulle kunna vara att de bra faten börjar ta slut och då måste dom prioritera sina egna buteljeringar, The Old Malt Cask och The Old and Rare Selection.

Det blev att hitta andra vägar.

Slutligen hamnade vi hos Carsten Ehrlich i Tyskland. Han är arrangör av The Whisky Fair i Limburg och en del kommer säkert ihåg provningen på Domnarvsgården av Fair-buteljeringar.

Dilemmat var att han bara kunde erbjuda begränsade volymer och det är skälet till att erbjudandet omfattade 2 olika whisky vid samma tillfälle. Genom att erbjuda 2 olika whisky tordes vi också erbjuda en lite exklusivare flaska.

Vid blindprovning av proverna gillade vi HP av de billigare och tog beslutet att erbjuda denna trots att jubileumsflaskan också var HP. Det är roligt att kunna jämföra whisky. Om man tittar på beskrivningarna så är de ganska lika, åldern skiljer 5 år, liknande fattyp, ung samma alkoholhalt men olika Bottlers. Vem lyckas bäst? Ett klassiskt skotskt företag eller en tysk uppstickare?

Med den exklusiva whiskyn var det aldrig någon tvekan, alla tyckte att detta prov var mycket bra. Här fick vi ett annat problem, vi fick inte sätta ut destilleriets namn på etiketten. Destilleriet är känt för att släppa ganska många olika OB-buteljeringar, men är svårt att hitta från Independent Bottlers. Om ni kollar på Whisky Fairs hemsida så hittar ni 3 icke namngivna buteljeringar där. Ungefär samma ålder som vår, sherryfat men alkoholhalten är lägre.

Highland Park 1988 , butelj 2008, 19YO, bourbon hogshead, 55,5%, The Whisky Fair, 78 fl,

The Jewel of Speyside 1970, butelj 2008, 38YO, oloroso sherry, 57,5%, The Whisky Fair, 60 fl,

Detta destilleri är det näst äldsta familjeägda destilleriet I Skottland. Ägar familjen har följt en konsekvent linje sen 1865, sagt nej till Wood Finishes, mycket begränsad försäljning till Ind.Bottl. och man har fortsatt att jobba med sherry butts trots det mycket högre priset än bourbon. Man är ovanligt många anställda i produktionen, delvis beroende på att allt arbete i lagerhusen sker manuellt.

Resultat från omröstningen.

Mortlach 1990 / 2003 43% 5

Laphroaig 17yo 1987 51% 68

Port Ellen 27yo 1978 51% 65

Highland Park 24yo 1982 56,8% 30

Highland Park 19yo 1988 55,5% 13

The Jewel of Speyside 38yo 1970 57,5% 58

I och med detta så är det Port Ellen och Laphroaig som går vidare till omröstningen om årets malt.

Provningsnoteringar

Mortlach 1990 2003 43%

Doft: Söt, lätt sherry, vanilj, ung, kola

Smak: Kola, choklad, sherry, godis, frukter, bär

Eftersmak: Viss beska, fat karaktär, lång

Poäng: 86

Laphroaig 17yo 1987 51%

Doft: Rök, sötma, fat, sherry, choklad, frukter, bär

Smak: Rök, sälta, ek, kraft, choklad, toffee

Eftersmak: Rök, sälta, ek, choklad

Poäng: 88

Port Ellen 27yo 1978 51%

Doft: Rök, sötma, vanilj, fat, bourbon karaktär, frukt, äpplen

Smak: Rök, sälta, spritig, vanilj, toffee

Eftersmak: Rök, vanilj, godis, choklad

Poäng: 90

Highland Park 24yo 1982 56,8%

Doft: Spritig, sötma, ålder, honung, frukt, bär

Smak: Sötma, honung, frukter,bär, fikon, godis

Eftersmak: Frukter, söta bär, godis, lång

Poäng: 91

Highland Park 19yo 1988 55,5%

Doft: Spritig, äpplen, ung, sötma, honung

Smak: Spritig, äpplen, beska, frukter, bär, tung, kraftig

Eftersmak: Sherry, honung, sötma, lång

Poäng: 89

The Jewel of Speyside 38yo 1970 57,5%

Doft: Sherry, nötter, spritig, frukter, bär, kola

Smak: Kraft, ålder, fat, ek, frukt, bär, sherry, taniner, källare

Eftersmak: Fat, choklad, ålder, lång

Poäng: 92

Per Eriksson 090405